Tack och adjö, friskt kickar ass av ätstörningsskiten
Jag är på normalvikt nu. Läkaren sa för två månader sen att teamet upplevt det som om jag var fri från ätstörningen. Och nu antar jag att jag släppt den ännu mera. För ett halvår sedan räknade jag kalorier och skrev om hur fyra kilo var värt att ta sitt liv för. Men jag har fått kyssa en pojke som det bränns i hjärtat för. Jag har dansat nätter i rad. Jag har somnat på och under och emellan vänner som visat att jag kan vara magisk.
Jag orkar mer än ta mig ur sängen och all min sista energi går inte till att förbränna en liten kalori till. Jag mår absolut inte alltid bra och jag känner mig ofta ensam, precis som alla gör ibland. Nu vet jag bara att det går över, att det går runt. Jag kan umgås och jag kan slutföra en tanke och jag kan avsulta en blogg.
Det är inte döden även om jag dör femtioelva gånger om dagen
Vågen visar precis det den gör, bara siffror. Ångesten över viktökning kan aldrig mäta sig med ångesten över att en främlings hand drar ned ens trosor. Glädjen över viktminskning kan aldrig mäta sig med hur vänner kramar, pojkar tittar och hur man kan tycka om sig själv. Det är tillåtet med misstag, åtminstone innan du visste hur hemskt det skulle kännas efteråt. Jag vet vad viktkontroll gör, jag vet vad isolering gör, jag vet vad mat gör. Hemskt.
Jag gillar kaffe jag
Magen växer. Kljolen stramar åt. Super för mycket. Äter för många kakor. Vadå dödar känslor? Det är faktiskt bara 2,6 kilo. Och alla säger att jag ser finare ut nu. SÅ GÅ OCH DÖ JÄVLA ÄTSTÖRNING!
Jag är så fruktansvärt trött på myrornas krig
Jag har ett enormt flyktbeteende, böcker, film, låtar, teveserier och givetvis mat används flitigt för att slippa det jag skrivit upp mig på att göra. Jag får en spärr i hela mig när problem dyker upp. Som en enorm klump innanför revbenen. Dagligen är det en mindre klump i mig som påminner om att jag har ett problem att lösa. Låt oss säga att det var ett skoljobb, ett matteprov kanske. Prestationstankar, måste-ha-ett-mvg, måste-vara-smart, måste-bevisa-något. Jag skulle skjuta upp pluggandet tills kvällen innan, och då när jag satt där och klockan säkert närmar sig midnatt, då kommer klumpen växa så pass mycket att jag börjar få panik. Jag kan ta på den men inte ta mig förbi. Kattastroftankar överallt. Hej bullar, kakor, glass, fil, mackor, makaroner.. Oj vad det inte känns för en stund, oj vad det känns om en sekund. Jo här har vi mig som sjuk. Att jag har ett flyktbehov inprintat i mig är sjukt, men det är inte fören jag flyr som jag blir sjuk. Därför är det svårast och jobbigast och absolut kämpigast att stå kvar. Att ständigt påminnas om spärren och klumpen. Att tanken på att få den att försvinna bara en stund kanske ändå är värt. Problem kan bara mötas genom att gå mot problemet i sig, men ändå ska jag bara springa runt det tills jag går vilse i skogar och dör lite i stup.
Vet ni hur elaka vi är mot den vi är i morgon? När vi inte gör det idag för att jag-imorgon kan göra det, men hon har ju också tusen bortförklaringar, hon kommer ju kämpa precis som idag. Att då döda hon lite med att ge henne hetsätningsångest som hon kan få kompensera, eller kanske kräkningshuvudvärken som hon kan få stå ut med..ja vad ska jag säga? Det är som att slå den som redan ligger ned. Våran egna lilla mobbare.
Att sluta mobbas, att istället skydda den som blir slagen. Det är tuffare va? Så mycket svårare och läskigare. Men hur länge står man egentligen ut med alla elakheter man gör? Och så får vi plussa på alla elakheter man får. Japp vi är mobbaren och offret. Och den enda som kan sluta är vi själva.
Omtumlande
Jag är totalt hatad och avskydd och jag hatar och avskyr
Jag känner mig helt fel jag känner mig helt fel
Jo..jag känner mig liksom helt fel
Kastrull
Borde äta något slags mellanmål. Bananen var rutten och lika så jag.
Mjau
Är erbjuden närinsdrycker. Ja tack plussa på en fyra fem kilo på mig ja. Det är bra inför festialsommaren då jag säkert skulle lyckats skippa måltider om vart annat. Eller tänk om alkohol och fyllekäk lägger sig överallt och vips blev två kilo tjugo. Det har ju hänt förut.
Lite fatspo på det här med normalviktig och vacker dam.
Ser du en ljusning? Det kan vara skenet som bedrar
Jag tror jag vill bli frisk. Jag tror jag vill byta ut revben och överätande mot kramar, konst, musik, utbildning, ett liv..
Skjuta dig i baken sjukis
Och det är rumpor och magar och överarmar och jag tycker att de ser helt fantastiska ut
Frisk vs sjuk
Pratade med en vän om hur rädd jag är för att bli frisk. Att frisk är inte mer än fri från sjukdom, frisk i sig är bara möjligheten att vara ja vadå? Normal, vanlig..kanske vid liv, vad nu den beteckning egentligen menar. Jag vågar inte ta tag i saker. Är jag sjuk då är jag i alla fall sjuk. Viktnedgång, hets, kräk, viktuppgång, mat, kropp.. Det ger ju i varje fall en fokusering på annat än att vara vid liv. Att vara vid liv skrämmer mig kanske mer än att dumlekola och popcorn ska lägga sig direkt på låren.
Behöver ett subsitut, behöver något som distraherar. Om jag inte kan fixa fram ett alternativ till äs. Om alternativet är att räkna sekunder medans suget försvinner. Inte gå ned i vikt bara ständigt påminnas om allla ställen kroppen skulle vara bättre i en mindre storlek. Om jag ändå ska tänka hur jag bäst kompenserar för allt mitt intag, dock inte gör praktik av teorin. Vad tjänar jag på det? Om ja ändå är sjuk i huvudet vad spelar det då för någon roll om mina fysiska handlingar är friska? Det gör ju lika ont ändå. Är det verkligen så att frisk kräver lika mycket smärta som sjuk?
När jag säger sjuk menar jag allt som är slagfälten i magen. Han tycker jag är idioti, jag är fel, jag är äcklig, jag vet inte hur man gör sånt där och jag kan inte göra sånt där bäst att inte göra alls. Hur alla dessa känslor som upprör får mig att vilja ta mat och bara trycka ned skiten långt ned. För att sedan kunna radera bort allt.
Det är som om jag får behålla slagfälten, hoten, rädslan, osäkerheten, men jag har släppt mina vapen. Jag måste hitta något annat att skjuta med, annars har jag ju inte ens en chans att överleva. Tills vidare kastar jag bullar och kladdkaka på allt som skrämmer, även om jag innerst inne vet att en bulle har aldrig skadat någon annan än mig själv.
Je ne sais pas
Det ironiska är att jag väger exakt samma, att pastarätter, choklad, kakor och alkohol inte gör någon skillnad i lagom dos. Att man får äta godis varje dag utan att ha en ny klädstorlek om någon vecka. Känns befriande. Imorn ska jag till äsenheten, känns ok. Det funkar bättre nu när jag inte har ett helt team som ska se till att grötportioner och potatisar håller måttet, jag går i min takt nu. Väger upp godis och smal mot friskt. Frisk har scorat några poäng i helgen. Gött!
Väger morötter och blomkål men godis och glass passerar medans jag blundar
Solenergi är helt kcalfri
Idag var ingen vidare matdag, jag har varit fasligt hungrig. Ingen katastrof men inget viktnedgångstempo. Ätit lite mycket mat, inte särskilt dålig mat men för mycket. Alltså ätit precis under 1200, har inte tränat bara latat mig i solen och det gills inte. Fast när jag tänker efter har jag nog gjort det bra, söndagar brukar betyda hetsdag och där har jag inte varit, än iaf. Om jag klarar mig på det här och några glas lightsaft blir resultatet en bra söndag. Så bestämt.
