Tack och adjö, friskt kickar ass av ätstörningsskiten
Jag är på normalvikt nu. Läkaren sa för två månader sen att teamet upplevt det som om jag var fri från ätstörningen. Och nu antar jag att jag släppt den ännu mera. För ett halvår sedan räknade jag kalorier och skrev om hur fyra kilo var värt att ta sitt liv för. Men jag har fått kyssa en pojke som det bränns i hjärtat för. Jag har dansat nätter i rad. Jag har somnat på och under och emellan vänner som visat att jag kan vara magisk.
Jag orkar mer än ta mig ur sängen och all min sista energi går inte till att förbränna en liten kalori till. Jag mår absolut inte alltid bra och jag känner mig ofta ensam, precis som alla gör ibland. Nu vet jag bara att det går över, att det går runt. Jag kan umgås och jag kan slutföra en tanke och jag kan avsulta en blogg.
