Jag är så fruktansvärt trött på myrornas krig

Om friskt. Jo så här är det; det sjukaste som kan göras är inget alls. Och det råkar också vara det minst krävande man kan göra. När det är i säng man ligger, det enda som man klarar är att stirra upp i ett tak, när toalettbesök bekymrar en och man undrar när man egentligen får somna igen, allt för att slippa sig själv.  Ja alltså då är man ju riktigt sjuk, och alla har säkert någon gång en sådan dag. En sjuk dag gör ingen sjuk. År av dagar då?
Jag har ett enormt flyktbeteende, böcker, film, låtar, teveserier och givetvis mat används flitigt för att slippa det jag skrivit upp mig på att göra. Jag får en spärr i hela mig när problem dyker upp. Som en enorm klump innanför revbenen. Dagligen är det en mindre klump i mig som påminner om att jag har ett problem att lösa. Låt oss säga att det var ett skoljobb, ett matteprov kanske. Prestationstankar, måste-ha-ett-mvg, måste-vara-smart, måste-bevisa-något. Jag skulle skjuta upp pluggandet tills kvällen innan, och då när jag satt där och klockan säkert närmar sig midnatt, då kommer klumpen växa så pass mycket att jag börjar få panik. Jag kan ta på den men inte ta mig förbi. Kattastroftankar överallt. Hej bullar, kakor, glass, fil, mackor, makaroner.. Oj vad det inte känns för en stund, oj vad det känns om en sekund. Jo här har vi mig som sjuk. Att jag har ett flyktbehov inprintat i mig är sjukt, men det är inte fören jag flyr som jag blir sjuk. Därför är det svårast och jobbigast och absolut kämpigast att stå kvar. Att ständigt påminnas om spärren och klumpen. Att tanken på att få den att försvinna bara en stund kanske ändå är värt. Problem kan bara mötas genom att gå mot problemet i sig, men ändå ska jag bara springa runt det tills jag går vilse i skogar och dör lite i stup.
Vet ni hur elaka vi är mot den vi är i morgon? När vi inte gör det idag för att jag-imorgon kan göra det, men hon har ju också tusen bortförklaringar, hon kommer ju kämpa precis som idag. Att då döda hon lite med att ge henne hetsätningsångest som hon kan få kompensera, eller kanske kräkningshuvudvärken som hon kan få stå ut med..ja vad ska jag säga? Det är som att slå den som redan ligger ned. Våran egna lilla mobbare.
Att sluta mobbas, att istället skydda den som blir slagen. Det är tuffare va? Så mycket svårare och läskigare. Men hur länge står man egentligen ut med alla elakheter man gör? Och så får vi plussa på alla elakheter man får. Japp vi är mobbaren och offret. Och den enda som kan sluta är vi själva.

Kommentarer
Postat av: Isa

Tack, för vad? :)

2010-06-15 @ 22:34:40
URL: http://everydayfrometheinside.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0