smalsmile

Pratade med en vän om hur rädd jag är för att bli frisk. Att frisk är inte mer än fri från sjukdom, frisk i sig är bara möjligheten att vara ja vadå? Normal, vanlig..kanske vid liv, vad nu den beteckning egentligen menar. Jag vågar inte ta tag i saker. Är jag sjuk då är jag i alla fall sjuk. Viktnedgång, hets, kräk, viktuppgång, mat, kropp.. Det ger ju i varje fall en fokusering på annat än att vara vid liv. Att vara vid liv skrämmer mig kanske mer än att dumlekola och popcorn ska lägga sig direkt på låren.
Behöver ett subsitut, behöver något som distraherar. Om jag inte kan fixa fram ett alternativ till äs. Om alternativet är att räkna sekunder medans suget försvinner.  Inte gå ned i vikt bara ständigt påminnas om allla ställen kroppen skulle vara bättre i en mindre storlek. Om jag ändå ska tänka hur jag bäst kompenserar för allt mitt intag, dock inte gör praktik av teorin. Vad tjänar jag på det? Om ja ändå är sjuk i huvudet vad spelar det då för någon roll om mina fysiska handlingar är friska? Det gör ju lika ont ändå. Är det verkligen så att frisk kräver lika mycket smärta som sjuk?
När jag säger sjuk menar jag allt som är slagfälten i magen. Han tycker jag är idioti, jag är fel, jag är äcklig, jag vet inte hur man gör sånt där och jag kan inte göra sånt där bäst att inte göra alls. Hur alla dessa känslor som upprör får mig att vilja ta mat och bara trycka ned skiten långt ned. För att sedan kunna radera bort allt.
Det är som om jag får behålla slagfälten, hoten, rädslan, osäkerheten, men jag har släppt mina vapen. Jag måste hitta något annat att skjuta med, annars har jag ju inte ens en chans att överleva. Tills vidare kastar jag bullar och kladdkaka på allt som skrämmer, även om jag innerst inne vet att en bulle har aldrig skadat någon annan än mig själv.